Tics börjar nästan alltid i barndomen, och för många familjer är det första tecknet något oväntat: ett barn som plötsligt blinkar kraftigt, harklar sig jämt eller rycker på axlarna utan att kunna förklara varför. Det väcker ofta oro. Det mesta talar ändå för lugn – så här brukar det se ut, och så här kan ni hjälpa.
Hur det börjar och utvecklas
Det vanligaste första ticet är ett motoriskt tic i ansiktet, ofta upprepade blinkningar. Senare kan grimaser, nickningar och axelryckningar tillkomma. Vokala tics brukar komma något efter, och låter i början gärna som en förkylning: harklingar, snörvlingar, små hostljud. Tics börjar i regel vid fyra till sju års ålder och är som mest påtagliga kring tio till tolv år. Att de växlar – byter form, kommer och går i perioder – är helt normalt.
Tillfälliga tics är mycket vanliga
Långtifrån alla tics betyder Tourettes. Många barn, särskilt i förskole- och lågstadieåldern, har perioder av tics som varar några veckor eller månader och sedan försvinner av sig själva. De är oftast helt ofarliga och kräver ingen behandling. Först om både motoriska och vokala tics funnits i mer än ett år talar man om Tourettes syndrom.
I skolan
Skoldagen är ofta ansträngande, för många barn håller tillbaka sina tics bland klasskamrater. Det fungerar men kostar energi, och resultatet syns gärna hemma i form av ett skov efter skolan. Här hjälper kunskap och små anpassningar – att barnet får gå undan en stund, slipper läsa högt om det är jobbigt, eller får extra tid vid prov. Mer om det i stöd och anpassningar i skolan.
Hemma
Det mesta ni redan gör är rätt. Det som brukar hjälpa är en vardag som är trygg och förutsägbar: tillräckligt med sömn, regelbundna rutiner, och utrymme för fritid och rörelse – gärna något barnet tycker om tillsammans med andra, som fotboll, rita eller musik. Försök avdramatisera snarare än att kommentera varje tic; att tjata om att sluta gör för det mesta tics värre, inte bättre.
Andra svårigheter samtidigt
Tourettes hos barn kommer ofta tillsammans med annat, framför allt adhd och tvångssyndrom, men också inlärningssvårigheter, oro och sömnproblem. Inte sällan är det dessa, snarare än ticsen, som påverkar skolan och vardagen mest. Att se hela barnet är därför viktigt – läs om samsjuklighet.
När och var ni söker hjälp
Hör av er om ticsen oroar, gör ont, leder till att barnet blir retat, eller påverkar skolan och måendet. För små barn börjar ni hos BVC, annars hos vårdcentralen eller elevhälsan, som vid behov skickar en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Mer i När och var du söker vård.
Det viktigaste budskapet
Tics är inget ditt barn väljer, och det beror inte på något du gjort som förälder. För de flesta blir ticsen mildare upp i tonåren. Under tiden betyder din trygghet och ditt bemötande mer än nästan allt annat.