Beteendeterapi är den behandling mot tics som har starkast vetenskapligt stöd. I internationella riktlinjer – från bland annat den amerikanska neurologföreningen och europeiska expertgrupper – rekommenderas den i första hand vid besvärande tics, före läkemedel. De två namn man möter är HRT och CBIT, och de hänger ihop.
HRT och CBIT – vad är skillnaden?
HRT (habit reversal training) är kärnan: man lär sig känna igen förkänningen före ett tic och möter den med en motrörelse i stället för att låta ticet ske.
CBIT (comprehensive behavioral intervention for tics) är ett bredare paket som innehåller HRT plus två saker till: avslappning, och ett systematiskt sätt att se över situationer som spär på tics och justera dem. I praktiken är CBIT det man oftast erbjuds i dag.
Så går det till, steg för steg
- Kartläggning. Man listar sina tics och lär sig lägga märke till förkänningen som kommer före – var i kroppen den sitter och hur den känns.
- Motrörelse. För ett besvärligt tic tränar man in en motrörelse som är svår att göra samtidigt som ticet, och som man kan hålla i en stund. Mot ett tic att rycka huvudet bakåt kan motrörelsen vara att mjukt spänna nackmusklerna och sänka hakan.
- Träning. När förkänningen dyker upp gör man motrörelsen och håller kvar den tills känslan ebbat ut – i stället för att utföra ticet.
- Vardagen runt omkring. Man ser över sömn, stress och situationer som förstärker tics, och lägger till avslappning.
- Underhåll. Effekten följs upp och trappas av med glesare besök.
Ett vanligt upplägg är runt åtta veckovisa besök följt av några uppföljningar. Barn gör det tillsammans med en förälder; tonåringar och vuxna ofta mer på egen hand.
Ett konkret exempel
Säg att det besvärande ticet är en kraftig harkling. Personen lär sig känna "kliet" i halsen som kommer före, och tränar på att i stället andas långsamt och kontrollerat genom näsan med lätt sluten mun tills känslan släpper. I början känns det mödosamt, men efter hand försvagas kopplingen mellan förkänning och harkling, och trycket lägger sig allt oftare av sig självt.
Hur bra fungerar det?
I stora studier får mer än hälften av dem som genomför CBIT en tydlig minskning av sina tics, och effekten håller ofta i sig vid uppföljning. En klar fördel jämfört med läkemedel är att det i princip saknar biverkningar. Det är inget man "misslyckas" med om det inte räcker hela vägen – då finns andra alternativ att lägga till.
Vem passar det för?
Behandlingen kräver att man kan rikta uppmärksamheten mot sina förkänningar och träna mellan besöken, och har starkast stöd från ungefär nio–tio års ålder. Den fungerar för både barn, tonåringar och vuxna. För yngre barn ligger tyngdpunkten i stället ofta på kunskap, bemötande och en bra vardag.
Så får du tillgång till behandlingen i Sverige
Beteendeterapi mot tics ges inom vården, oftast av psykolog eller annan behandlare. För barn sker det vanligen via barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), efter kontakt med vårdcentral eller elevhälsa. Som vuxen börjar du hos vårdcentralen, som kan remittera vidare. Tillgången varierar mellan regioner, så fråga särskilt efter HRT eller CBIT. Mer i När och var du söker vård.
Källor och vidare läsning
- American Academy of Neurology: Practice guideline recommendations: treatment of tics (Neurology, 2019)
- Tourette Association of America – översikt om CBIT
- BUP – Tourettes syndrom och andra ticssyndrom