Tics – vad de är och hur de känns

Tics är snabba, återkommande rörelser eller ljud som kroppen gör utan att man bestämt sig för det. De är ofrivilliga, men inte på samma sätt som en hjärtslag eller en reflex. Många beskriver dem i stället som halvt frivilliga: man kan hålla tillbaka ett tic en stund, men det kostar, och förr eller senare måste det ut. Den bästa jämförelsen är nog känslan av att hålla tillbaka en nysning eller att låta bli att klia ett myggbett.

Två sorters tics #

Tics delas in efter om de är rörelser eller ljud.

Motoriska tics är rörelser. De enkla drabbar en enda muskelgrupp och går fort: kraftiga blinkningar, ögonrullningar, grimaser, näsryckningar, nickningar, rörelser med huvud, axlar eller armar. De sammansatta är längre och ser mer avsiktliga ut: att röra vid saker, hoppa, snurra, eller härma andras rörelser.

Vokala tics är ljud som skapas när luft pressas genom näsa, hals eller stämband. Vanligast är de enkla: harklingar, snörvlingar, hostningar, små pip eller stön. Sammansatta vokala tics kan vara hela ord eller fraser, att upprepa det man själv just sagt (palilali), eller att härma andra (ekolali). Att ofrivilligt säga svordomar – koprolali – är däremot ovanligt och förekommer bara hos en mindre del.

Vanliga typer av tics #

De flesta tics hör till några återkommande grupper. Här är de som folk oftast undrar över.

Ögontics #

Tics kring ögonen är den vanligaste formen av alla, och nästan alltid det första föräldrar lägger märke till. Det handlar om kraftiga eller upprepade blinkningar, ögonrullningar, att kisa hårt eller att titta åt sidan.

Eftersom det ser ut som att något skaver börjar många familjer hos optikern eller med ögondroppar mot allergi. Det som talar för tics i stället är att blinkandet kommer i perioder, byter karaktär över veckorna, ökar vid trötthet och stress – och att ögonen ser friska ut.

Ljudtics och vokala tics #

Ljudtics och verbala tics är vardagsord för det som i vården kallas vokala tics: ljud som uppstår när luft pressas genom näsa, hals eller stämband. De vanligaste är harklingar, snörvlingar, små pip, klickljud, väsningar och stön.

Ibland skiljer man på ljud utan innebörd och tics där riktiga ord kommer ut. De senare är ovanligare, och hit hör att upprepa sig själv (palilali), att härma andra (ekolali) och koprolali.

Hostningar och harklingar #

Hosta som tic är vanligt och missförstås ofta. Den låter torr, kommer i skov och hänger kvar långt efter att en förkylning gått över – många barn hinner utredas för allergi eller astma först.

Tecken som talar för tic: hostan finns inte på natten utan brukar minska kraftigt eller försvinna under sömnen, den varierar tydligt med stress och avkoppling, och den byts efter en tid ut mot ett annat ljud eller en rörelse. Var ändå noga med att låta vården utesluta kroppsliga orsaker – båda kan finnas samtidigt.

Kraftiga tics #

Ibland är ticsen så starka att de tar över. Häftiga ryck med huvud eller nacke kan göra ont, ge stel nacke eller huvudvärk, och i sällsynta fall leda till belastningsskador. En del får också tic-attacker: längre skov av intensiva tics som kan hålla på i minuter eller timmar och är mycket utmattande.

Det är obehagligt men i regel ofarligt. Gör ticsen ont, stör sömnen eller hindrar skola och arbete är det däremot ett tydligt skäl att söka vård – då finns både beteendeterapi och läkemedel att pröva.

Känslan precis innan #

De flesta som är lite äldre känner något strax innan ett tic: en spänning, en klåda eller en "det-är-inte-rätt"-känsla som byggs upp och släpper i samma stund som ticet utförs. Den kallas förkänning, och i forskningen brukar runt 80–90 procent av äldre barn och vuxna känna igen den. Den är värd att förstå, för den är själva nyckeln i beteendeterapi mot tics. Läs mer om förkänningar innan tics.

Varför kommer tics i vågor? #

Tics är sällan likadana från vecka till vecka. De växlar – ökar och minskar i perioder, byter form och flyttar runt på kroppen. En period kan handla om blinkningar, nästa om harklingar, utan att något särskilt har hänt.

Det går också att se ett mönster i vad som spär på dem. Tics brukar bli fler och kraftigare vid stress, trötthet, oro och uppvarvning – men också vid stark glädje och förväntan. De brukar däremot minska när man är avslappnad eller helt uppslukad av något, som ett tv-spel eller ett instrument. Det är därför ett barn kan vara nästan ticfritt hos läkaren men full av tics så fort hen kommer hem och slappnar av. Mer om mönstren i varför tics blir värre ibland.

Att hålla tillbaka tics #

Många, särskilt äldre, kan tränga undan sina tics en stund – i klassrummet, på ett möte, i en folksamling. Det fungerar, men bara till ett pris: spänningen inombords växer, och det tar energi. Ofta kommer en rekyl efteråt, när alla undanhållna tics släpps på en gång i en trygg miljö. Att ett barn håller ihop hela skoldagen och sedan "exploderar" i tics hemma är alltså inte trots eller slarv – det är vad som händer när locket äntligen lyfts.

Är alla ofrivilliga rörelser tics? #

Nej. Det finns andra sorters ofrivilliga rörelser, till exempel rytmiska stereotypier (som handviftningar) eller spasmer, som har en annan bakgrund. Det som är typiskt för just tics är att de växlar över tid, ofta föregås av en förkänning och går att hålla tillbaka en stund. Kommer tics plötsligt och kraftigt i tonåren kan det ibland röra sig om funktionella tics, som hanteras på ett annat sätt.

När både motoriska och vokala tics har funnits i mer än ett år och börjat i barndomen brukar det handla om Tourettes syndrom.

Källor och vidare läsning #

• 1177 Vårdguiden – Tourettes syndrom hos barn
• Riksförbundet Attention – Tourettes syndrom
• Cohen & Leckman, sensoriska förkänningar vid Tourettes (Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 1992)